Del II: Projektarbetet

Vi hade redan bestämt oss för att göra ett helt annat projektarbete, två av mina bästa vänner och jag, när det var dags att lämna in förslaget redan i februari 2008. Fast under sommarlovet funderade jag både länge och väl över ifall det var det jag verkligen ville göra. Jag skrev mycket under den här sommaren och så föddes tanken att om jag hade skrivandet som projektarbete skulle jag kunna hålla på med det på skoltid. Jag hade ju redan ett ”färdigt” manus, en bok som bara låg och väntade på att bli finslipad, och tänk om jag skulle ta chansen och ägna ett helt år åt det?

För att göra en lång historia kort mejlade jag först min klassföreståndare som uppmuntrade mig till att göra det jag var intresserad av och som dessutom tipsade mig om en handledare. Denne handledare skickade jag också mejl till mitt i sommaren och han gick med på det, trots att han inte ens kände mig då. Sedan skickade jag ännu en mejl, till en av mina bästa vänner, för att fråga henne om det var okej att jag hoppade av det projektarbete vi hade planerat tillsammans. Jag var rädd för att hon skulle se mig som en svikare, men hon blev bara glad för min skull och uppmuntrade mig. Jag har haft tur som har haft sådana fantastiska människor vid min sida hela tiden.

När skolan började kom jag därför till min första filosofilektion med en tjock bunt papper som jag skulle ge till min nye handledare att läsa igenom. Det tog honom en vecka och sedan fick jag tillbaka mitt manus, komplett med kommentarer på nästintill varenda sida.

Det var bara början.

Det mesta jag visste och kunde om skrivandets konst före projektarbetet var sådant jag hade lärt mig på egen hand genom att öva mig själv och läsa oerhört mycket bra böcker. Fast vissa saker är svårare att lära sig själv och det är inte alltid att man själv ser vad som behövs ändras i den egna texten. Dessutom anser jag att skrivandet är ett hantverk som man behöver hjälp med att lära sig att bemästra. Alla blir inte mästare på en gång. Först måste man vara en kombinerad lärling och svamp så att man suger åt sig kunskapen och samtidigt gör den till något eget. Fast för det behöver man uppmuntran. Ibland kan det vara fruktansvärt svårt att se sin egen potential, framför allt om man blockerar sig själv genom att vara sin egen hårdaste kritiker. Då behöver man någon som lockar fram saker som finns inom en, men som man kanske inte själv trodde fanns där.

Jag ägnade ett helt år åt att skriva om, skriva om, ändra, ta bort, lägga till och skriva om i det manus som idag är Där drömmar blir till. Hela tiden med stöd från världens bäste handledare och idag, när jag sitter här, vet jag att jag är skyldig honom allt.

Tack.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg