Julfest på Författarnas Hus

I fredags var jag i Stockholm igen. Jag gick upp klockan halv sex på morgonen för att flyga dit vid tiotiden och fast att jag var riktigt, riktigt trött var det med spänd förväntan. Jag hade nämligen blivit inbjuden till Sveriges Författarförbunds Barn- och ungdomssektions (BUS) årliga julfest på Författarnas Hus!

Så efter att ha spenderat eftermiddagen med min kusin tog jag bussen för att sedan gå den sista biten till Bistro Boheme på Drottninggatan där alla debutanter skulle mötas innan festen började. Jag var nervös – bland annat eftersom jag var ganska säker på att jag inte skulle känna någon sedan tidigare, men även eftersom jag alltid har tyckt att det är lite småläskigt när man träffar nya människor så där för första gången. Särskilt andra duktiga författare.

Fast som vanligt oroade jag mig i onödan. Jag blev varmt mottagen i baren på restaurangen där de som redan hade hunnit komma hade samlats. Dessutom var det väldigt skönt att inse att jag knappast var ensam om att vara lite nervös. Allt som allt skulle vi vara tio debutanter, men en av dessa hade lämnat återbud. Jag drack coca-cola (som om det inte var tydligt redan att jag var yngst av alla) och fick bland annat hälsat på Maja-Maria Henriksson (som debuterat med den omtalade Jag finns), Ann Caroline Håkans (som debuterat med Badhuskrisen), Anna-Klara Mehlich (som debuterat med Gunga åt Öster – mot tidens härskare) och Anna Ehring (som debuterat med Syltmackor och oturslivet). De verkade allihop väldigt trevliga och det kändes skönt att ha pratat med dem innan, när det sedan bar av till Författarnas Hus och den riktiga julfesten.

Även där blev vi väl mottagna, och som tur var kände jag direkt igen Finn Zetterholm som också ger ut sina böcker på Opal. Vi träffades första gången på Opals sensommarbuffé i augusti (innan min bok ens var utgiven) och har sedan dess stött på varandra lite här och var, senast på Historiska Museet. Det var skönt att åtminstone upptäcka ett bekant ansikte bland alla dessa okända människor. Då de flesta av dem ger ut bilder- och/eller kapitelböcker för yngre barn så kände jag inte igen så många av dem. Det var ju ett tag jag läste sådana böcker, trots att jag faktiskt har hakat mig fast vid ungdomslitteraturen, både vad gäller mitt eget skrivande och vad jag själv väljer att läsa nuförtiden. Av någon anledning känner jag mig fortfarande inte vuxen, trots att jag ändå har uppnått mina tjugo år och lämnat tonårstiden bakom mig.

Vuxen eller ej, så tror jag nog att jag kan säga med ganska stor säkerhet att jag var yngst på hela julfesten. Majoriteten var äldre män, men det var absolut inte tråkigare för det! Vi drog lott om vilket bord vi skulle hamna vid och jag hamnade vid bord C, tillsammans med bland annat Petrus Dahlin och Ingrid Olsson. Borden fick sedan ta julmat i tur och ordning och knappt hade man hunnit sätta sig ner för börja smaka på alla läckerheter förrän det stämdes upp till snapsvisor. Varje bord verkade ha sin representant som ställde sig upp och klämde i, och det var faktiskt inga dåliga sångare som tog ton. Mellan visorna pratades det vid borden och efter att vi hade pratat om hur vi tyckte bäst om att skriva (alla andra föredrog tystnaden, till skillnad från mig – jag måste ha liv och rörelse omkring mig annars blir jag galen!), hamnade vi till slut vid frågan om hur gammal jag egentligen var. Jag hade just försökt förklara att anledningen till att jag tycker om att ha mycket ljud i bakgrunden när jag skriver, kan ha att göra med att det aldrig någonsin är tyst hemma hos mig. Och då fick jag ju berätta att jag fortfarande bodde hemma. Jag såg hur de tittade lite på varandra, tills en kvinna till slut vågade fråga precis det som jag misstänker att de flesta undrade:

”Hur gammal är du egentligen?”

Jag svarade att jag var tjugo år och då såg de ganska förvånade ut. Fast jag tror att det innebar att jag fick hyfsat bekräftat för mig att jag verkligen var yngst, åtminstone för kvällen.

Efter middagen var det julklappsutdelning. Alla författare hade slagit in sina egna senaste böcker och vissa hade till och med skrivit verser. Det var tydligen en tradition, och ännu en del av traditionen var att alla som hade fått en vers på sitt paket var tvungna att ställa sig upp och läsa den högt för de andra. Själv hade jag ingen vers på mitt paket, men jag måste säga att de andra författarna var väldigt duktiga på verser, vilket kanske inte var så konstigt.

När versuppläsningen var avklarad var det dags för ännu en tradition: bok-stafetten. Den innebar att en författare började med att läsa högt den första meningen i den bok han/hon hade fått. När det var klart skulle den författare som hade skrivit den boken vars mening just blivit uppläst läsa ur den som han/hon hade fått… Och så vidare.
Det var väldigt roligt att höra hur oerhört olika och annorlunda sätt det finns att börja en bok. Vissa första meningar var långa (som min egen boks första mening, till exempel) och vissa meningar var korta (”Aj!”). Och vissa författare hade till och med glömt bort hur deras egna böcker började. Det blev ganska komiskt när en mening hade blivit uppläst och det blev en lång tystnad innan någon plötsligt utbrast: ”Va? Var det min bok?”

Själv fick jag den lättlästa boken Råttans drömmar av Lilian Edvall. Och hon signerade den åt mig efteråt!

Sedan var det dags för kaffe och väldigt, väldigt kryddstarka pepparkakor. Alla författare minglade runt och pratade med gamla bekanta. Jag såg mig om efter de andra debutanterna, men hamnade istället vid samma bord som en av festens äldsta författare. Han hette Sebastian Lybeck och hade givit ut sin första barnbok, Latte Igelkott och vattenstenen, år 1956. Nu hade den dock kommit i nyutgåva och efter över femtio år hade han även utkommit med en uppföljare. Helt fantastiskt, och glad som han var över detta berättade han hela sin berättelse för mig. Det var som att vara tillbaka i barndomens sagostunder, då han var en duktig berättare och fick en i stämning med sin härliga finlandssvenska dialekt.

Så ja, det var en fest det. Jag träffade en massa spännande människor och jag är så glad att jag åkte till Stockholm igen, trots att det känns som om jag knappt har gjort annat än att flyga och flänga runt den senaste tiden. För redan på lördag är det dags för nästa sak…



P.S. Inte lite läskigt var det att upptäcka att bilen som sprängdes i Stockholm bara någon timme efter att jag hade åkt hem till Skåne igen, sprängdes precis på hörnan till den gata där Författarnas Hus ligger. Otäckt.

Kommentarer

  1. Herregud så läskigt med självmordsbombningen! I alla fall. Det låter som en trevlig fest! Plus, det är alltid kul att hitta nya intressanta människor ;D Har du fler grejor som du ska gå på nästa år som är planerade?

    SvaraRadera
  2. Nej, inte ännu. Men jag vet att Stig-Lennart vill att jag ska komma och prata på Berga och att en annan lärare på Ekenäs vill att jag ska komma dit. Så vi får väl se... :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg