Längtar till våren... Och att läsa om böckerna om Gemma Doyle

Tänk att det redan är april! Mer än halva vårterminen har gått och om man bortser från det faktum att solen för tillfället har gömt sig bakom vitt dis och lite väl grå moln, så är det snart vår.

Så mycket händer just nu. Snart ska man ansöka till universitetet igen, kurserna håller på att gå mot sitt slut och sakta men säkert växer Mardrömmar fram. Just nu filar jag på kapitel tjugoett och känner mig förvånansvärt nöjd (helt nöjd blir jag nästintill aldrig, och kommer nog inte att vara förrän efter ytterligare några genomläsningar). Tackar även mig själv för att jag föll för frestelsen att köpa den vackra boken om tecken och symboler på bokrean, då den har hjälpt mig en hel del vad gäller en ny karaktär.

En annan sak som också har blivit förknippad med vår för mig är att läsa om Libba Brays trilogi om Gemma Doyle. De tre böckerna (A Great and Terrible Beauty, Rebel Angels och The Sweet Far Thing) är mina absoluta favoriter och anledningen till att jag förknippar dem med våren (främst den sista), är för att den avslutade delen, The Sweet Far Thing, utspelar sig på våren samt att jag läste ut den precis dagarna efter min student, för två år sedan.

Det är inte ofta jag läser om böcker, men den trilogin kan jag nog läsa om hur många gånger som helst utan att tröttna. Den har nämligen allt. Magi, läskigheter, vänskap, kärlek, 1800-talets England, korsetter, internatskola, mentalsjukhus, existentiell ångest och en nypa livsvisdom. Dessutom älskar jag Gemma Doyle som huvudperson, eftersom hon är så oerhört mänsklig. Man känner igen sig i henne, för samtidigt som hon är stark, modig och lojal, så är hon även svag, gör fel och begår misstag jämt och ständigt. Hon vågar stå ensam, men väljer samtidigt vänner som kanske inte alltid vill henne väl för att åtminstone bli omtyckt för en liten stund. Inte heller väntar hon på att bli räddad eller kysst av den hon älskar, hon tar saken i egna händer. Och så har hon övernaturliga krafter som gör att hon kan uppfylla sin mest djupaste längtan - även om det kanske inte alltid är så enkelt att veta vad det är.

Något som inte precis gör det hela sämre är att jag tycker väldigt mycket om Libba Brays språk. Jag blir alltid grön av avund över hur hon lyckas få in så många vackra funderingar och visdomar om livet, och hur hon samtidigt kan vara så rolig och så allvarlig. Dessutom är hon mångfacetterad, vilket hennes två andra romaner (utöver trilogin) visar tydligt. Going Bovine är en annan favorit, en satir om en pojke som får galna kosjukan och ger sig av på en roadtrip till Disneyland tillsammans med en hypokondrisk dvärg och en odödlig trädgårdstomte som tror att han är den nordiske guden Balder. Beauty Queens - om tonårstjejer på väg till en skönhetstävling, men som kraschlandar på en öde ö - kommer ut i maj och står högst upp på min önskelista till födelsedagen. Och snart kommer en ny serie, The Diviners, som kommer att utspela sig i 1920-talets New York. Jag kan knappt vänta.

Fast fram tills dess läser jag om mina tre första favoriter och njuter av allt det som gör dem till mina favoritböcker. Ta de är citaten till exempel (från A Great and Terrible Beauty):


"But forgiveness...I'll hold on to that fragile slice of hope and keep it close, remembering that in each of us lie good and bad, light and dark, art and pain, choice and regret, cruelty and sacrifice. We're each of us our own chiaroscuro, our own bit of illusion fighting to emerge into something solid, something real. We've got to forgive ourselves that. I must remember to forgive myself. Because there's an awful lot of gray to work with. No one can live in the light all the time."
"In a world beyond this one, that river goes on singing sweetly, enchanting us
with what we want to hear, shaping what we need to see in order to keep going. In those waters, all disappointments are forgotten, our mistakes forgiven. Gazing into them, we see a strong father, a loving mother, warm rooms where we are sheltered, adored, wanted. And the uncertainty of our futures is nothing more than the fog of breath on a windowpane."
"You can never really know someone completely. That’s why it’s the most terrifying thing in the world, really—taking someone on faith, hoping they’ll take you on faith too. It’s such a precarious balance, it’s a wonder we do it at all. And yet..."
"There are no safe choices. Only other choices."

Fler citat från Libba Bray? Antingen läser du hennes underbara böcker, eller också klickar du här.

Kommentarer

Populära inlägg