Red Riding Hood

Bilden är hämtad härifrån.
Det är påsklov nu och jag var och såg Red Riding Hood igår. Amanda Seyfried i huvudrollen, en varulv istället för en varg och regissören till Twilight? Jag var tvungen att se den.

Dock var jag rädd för att jag skulle bli besviken. Att den inte skulle leva upp till förväntningarna. Att jag skulle gissa vem som var varulven alldeles för lätt. Hade läst i någon recension att det var skrattretande lätt.

Som tur var, var det inte alls så. Jag gillade filmen. Den var mycket mörkare än Twilight, spännande och jag satt på helspänn hela tiden och undrade vad som skulle komma härnäst. Dessutom hade jag inte den blekaste aning om vem varulven var förrän den avslöjade sig på slutet. Det var både frustrerande och härligt att inte kunna lista ut det, även om jag ändå satt och eliminerade olika misstänkta under filmens gång.

Sedan är det ju en ny version av en klassisk saga. Rödluvan har ju alla små barn hört talas om. Och jag älskar verkligen sagor - vilket ni säkert har insett vad tanke på att jag ser min egen bok som något av en saga. Det är något alldeles särskilt med dem, de har en magi som ingenting annat. Dessutom är de så välkända att de flesta människor antingen har läst eller hört talas om dem. Det använde sig filmen av, på ett bra sätt. Man kände igen sig, men ändå inte.

Och som om det inte var nog, så var soundtracket riktigt, riktigt bra. Jag lyssnar alltid efter soundtrack i filmer, för det brukar verkligen förhöja (plus att jag är något av en soundtrack-nörd). Det här var fantastiskt bra, särskilt låtarna av Fever Ray (som är det namn som svenska Karin Dreijer Andersson använder som soloartist).



Kommentarer

Populära inlägg