Doomsday, del 1: Böcker

I helgen såg jag klart säsong 2 av Doctor Who. Och visste knappt vart jag skulle ta vägen efter att ha sett Doomsday. Det var så fruktansvärt sorgligt!

Turligt nog fick jag genast tröst av Beate (som har bloggen BokBeate) som också just sett avsnittet och över Twitter diskuterade vi det fantastiska i att fiktiva karaktärer ändå kan beröra så mycket.

Inspirerad av detta tänkte jag sätta ihop en liten lista över de kapitel eller avsnitt i böcker och tv-serier som berört mig allra mest. Idag tänkte jag börja med böcker (Mockingjay, Skämmarkriget, Bröderna Lejonhjärta, Längtans rike och Harry Potter och dödsrelikerna) och jag varnar redan nu: 


***THERE WILL BE MAJOR SPOILERS!!!***

Med andra ord: fortsätt INTE att läsa om ni inte läst ovanstående nämnda böcker (och skulle vilja läsa dem i framtiden, vilket jag definitivt rekommenderar!).




5. Mockingjay, Suzanne Collins: Särskilt kapitel 24 och 25
Hunger Games-serien är nog en av de mer realistiska dystopi-serier som jag läst. Genom hela sista boken har Katniss psykiska besvär efter sina upplevelser i spelen, Peeta har blivit hjärntvättad och alla överlevare har på något sätt svårt att leva normala liv och mår mest bara fruktansvärt dåligt. Jag kände mig som en lus som bara ville att alla skulle rycka upp sig och slå tillbaka. I verkligheten är nog få människor så starka (och jag vet inte heller vad jag skulle tycka om någon som inte reagerade på att ha upplevt så mycket hemskt). Fast det absolut värsta av allt var nog Prims död. Om det inte varit för att Katniss ville rädda Prims liv så hade hon aldrig varit med i hungerspelen. Allting handlade om att rädda Prim. Och så var det förgäves. Den scenen när Katniss ser Prim dö... Jag grät inte då, men när jag skulle berätta om det för mamma - då kom tårarna. Det var bara för grymt för att vara sant.

Bild: TeamKatniss

4. Skämmarkriget, av Lene Kaaberbøl: Slutet, särskilt "Tvekamp" och "En hjältegrav"
Visst är det Dina som är huvudpersonen, men genom hela berättelsen hade man ändå trott att Nico på något sätt skulle återvända till Dunark och återta sin rättmätige plats som furste (lite à la Lejonkungen där). Istället utmanar han sin halvbror Drakan på duell... och dör. När jag läste det så var det som om jag blev helt tom inombords. Jag förstod ingenting. Hur kunde han dö? Varför? VARFÖR? Det var så fruktansvärt orättvist och sorgligt och jag kunde inte förstå hur Kaaberbol kunde låta det sluta så här. Men när allting fick sin förklaring - sin ack, så sorgliga förklaring - då kändes det ändå rätt.

3. Bröderna Lejonhjärta, av Astrid Lindgren: Hela boken
Jag har alltid haft ett särskilt förhållande till den här berättelsen, både till boken och till filmen. Jag tror att det var för att den handlade om så mycket som var viktigt för mig som barn - som är viktigt - och för att det tog upp svåra frågor som få andra böcker gjorde. Men när Jonatan springer in i det brinnande huset och tar sin bror på ryggen, eller när Skorpan återgäldar det på slutet och hoppar nerför klippan i mörkret... Då gråter jag nästan.


Bild: DN

2. Längtans rike, av Libba Bray: Slutet, särskilt kapitel 69
Jag hade hejat på Gemma och Kartik genom hela serien och hoppats så att de trots allt skulle få vara tillsammans. När Kartik offrade sig för att rädda Gemmas liv och hon grät och bad honom att inte göra det... då gjorde det riktigt ont i hjärtat. Jag kunde riktigt leva mig in i hur fruktansvärt det skulle vara att förlora någon man älskat så mycket och sedan veta att man aldrig skulle få se den personen igen... Det var så hemskt att det liksom med ovanstående bok tog ett tag innan jag kunde läsa någonting annat.

1. Harry Potter och dödsrelikerna, av J. K. Rowling: Särskilt från och med "Striden på Hogwarts"
Jag tror att det kan ha berott på att jag tillhörde den generation som växte upp med Harry Potter, som väntade på böckerna och som i princip följde Harry i ålder genom hela serien. För att jag hade följt karaktärerna under mer än hälften av mitt liv och lärt känna dem. Eller så var det bara för att serien var så fantastiskt bra. Men så var det dags för slutet. I den sista striden, när vissa föll och andra triumferade, då satt jag med tårar i ögonen (och de som känner mig vet att jag i princip aldrig gråter för någonting). När boken var slut kunde jag inte läsa någonting annat på nästan två månader. Det berörde mig så djupt att jag behövde ta mig den tiden för att processa. Och om inte det är tecknet på en fantastisk bok så vet jag inte vad som är det.

Bild: Moviezine

Bubblare: När Clary tror att Jace är hennes bror (The Mortal Instruments: City of Bones, av Cassandra Clare), när Penelope bestämmer sig för att stanna i Rikena (Ögat över månskäran, av Libba Bray), majoriteten av Harry Potter-serien (J. K. Rowling), när Dimitri förlorar sin själ (Skuggkysst, av Richelle Mead), när Colin inser att han kan gå (Den hemlighetsfulla trädgården, av Frances Hodgson Burnett), när Mattis deklarerar att Ronja är hans dotter igen (Ronja Rövardotter, av Astrid Lindgren), med många flera.

Vilka böcker har berört er mest?

Kommentarer

  1. Så härligt att dela med sig av all the feels!! Är det okej om jag skriver ett liknande inlägg på min blogg, som svar på detta? :D Jag tror inte jag lyckas få ned allt i bara en kommentar ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du gillade, du var med och inspirerade mig! ;) Absolut! Det är fritt fram för alla. :D Jag ser fram emot att läsa om dina feels! ;)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg